Mottagare av Serafimerorden av 8:e graden av Hans Majestät Kung Carl XVI Gustaf
Region Västerbottens hedersstipendium 2022
Sankofa
Sakonfa fågeln, är en adinkra symbol från akanfolket i Ghana i Västafrika.
Fågeln, en mytisk varelse där fötterna pekar framåt, men huvudet vrider sig bakåt för att plocka upp ett ägg från sina fjädrar, har ett medföljande ordspråk: “So wo were fi na wosan kofa a yenki”. Fritt översatt – det är inte fel att hämta det som är kvarlämnat. Eller – du kan alltid rätta till ett misstag. Med andra ord, det förflutna kan tjäna som vägledning för en stark framtid och ägget representerar den inhämtade visdomen.
Ghana har ett flertal olika folk inom sina nationsgränser, förutom Akanfolket i skogsområdena finns Hausafolket i norr, Ewe i öster och Ga-Adangbe vid kusten bara för att nämna några.
Min far, Francis Daniel Nii Kwatei Quartey tillhörde Ga-folket.
Det tidigaste kungadöme man känner till som ligger där det moderna Ghana är idag är Bonostaten på 1000-talet. Under århundraden formades nya imperier som kungadömet Dagbon i norr och Akan imperiet i söder. Med början på 1400-talet koloniserades Ghana av bland annat av portugiser och danskar, men också av Sverige.
När Drottning Christinas skattkistor stod tomma efter hennes kröning 1650 sa hennes rådgivare Axel Oxenstierna till henne att det snabbast sättet att fylla statskassan var att ge sig in i den transatlantiska slavhandeln vilket hon också gjorde.
I tvåhundra år köpte och sålde Sverige förslavade människor. Långt senare när britterna tog över kallade de Ghana för Guldkusten för att landet var så rikt på guld. Från 1821 och 136 år framåt var Ghana en brittisk koloni.
Den 6 mars 1957 blev Ghana det första självständiga sub-Sahariska landet på den afrikanska kontinenten under president Kwame Nkrumah.
Sankofa fågeln blev tidigt en viktig symbol för mig personligen. Den är en påminnelse om att mitt liv ligger i mina egna händer och att jag kan påverka min framtid genom att komma ihåg det jag lärt mig på vägen.
Idag är jag dubbel medborgare och stolt över så väl mitt svenska som mitt ghanska arv och reser till Ghana så ofta tiden tillåter.
2019 gick min far bort 92 år gammal.
Lejonet
Lejonet är Västergötlands vapen.
Att vi har landskapsvapen i Sverige beror på Gustav Vasa. När han skulle begravas 1560, lät hans son Erik XIV utforma vapen för samtliga 24 landskap i Sverige och Finland. Han var inspirerad av de tjusiga ceremonier som fanns bland de dåtida västeuropeiska furstehoven. De nya landskapsvapnen målades på svarta fanor av siden och fördes i begravningsprocessionen från Stockholm till Uppsala.
Min svenska släkt är just från Västergötland, närmare bestämt en liten ort som heter Sollebrunn i Alingsås kommun. Dit kom mina förfäder invandrande en gång för länge sedan och bosatte sig i trakten. Hela min släkt på min mammas sida är bönder i rakt nedstigande led. Det finns spår efter dem i kyrkoböckerna ända tillbaka till 1700-talet. Det vet jag eftersom min gammelmorfar efterlämnade en skatt av nedtecknade historier och berättelser om släktens liv och leverne. Så här inleder min mormorsfar, hemmansägaren, kyrkvaktmästaren, poeten och skribenten Otto Karlsson sin egenförfattade bok om vår släkt.
- I detta register som här har tecknats har jag sökt klarlägga släktförhållandena i rätt nedstigande led, omfattande tiden från 1750 t.o.m. år 1960.
Mellan raderna av namn och data får man en aning om deras tillvaro som ägare och brukare av svensk bondejord genom sina sju generationer. Vi får en inblick i deras hårda arbete och enkla levnadsförhållande, deras glada förhoppningar i medgångens tider, deras besvikelser och motgångar, deras hårda kamp för brödet under mången gång vidriga förhållanden med primitiva redskap och i avsaknad av några som helst maskinella hjälpmedel, allt detta är något som vi, senare tiders barn knappast kan göra oss en föreställning om. Men trots detta hängde de gamla bönderna segt kvar vid sin torva.
Lejonet återfinns också i Göteborgs stadsvapen, den stad där jag föddes. Överhuvudtaget är just lejonet ett något återkommande djur i mitt liv, tex så är jag född i lejonets tecken och har en hund, en tibetansk spaniel, vars rastillhörighet brukar benämnas som ”lilla lejonet” eftersom de var tempelvakthundar i Tibet. Min hund är också döpt till Leo, visserligen efter en av mina favoritkonstnärer Leonardo da Vinci, men ändå.
Morfar och mormor var bägge barn till bönder i Västergötland, men valde att lämna livet på landet och flytta till stan. Där fick de fem barn varav en dem av var min mamma; Stig, Ulla-Britt, Ingvor, Agnetha och Gerd. Som liten var jag ofta hos mormor och morfar i deras sommarstuga i Gräfsnäs och som morfar byggt alldeles själv. Jag oerhört stolt över mina västgötska rötter.
2007 gick mormor bort 87 år gammal och 2011 följde morfar efter 92 år gammal.
Konsult & Coachning, Moderator & Föreläsare, Artist, Konferencier